I tisdags fick jag veta att min barndomskamrat Henrik “Henk” Johansson omkommit i en olycka på måndagen. Så sent som på förmiddagen den dagen delade vi gamla Nintendo-minnen på Facebook. Han kom aldrig hem efter jobbet. Det här är så ofattbart tragiskt att ett blogginlägg känns futtigt och ovärdigt. Kände bara att jag ville göra något för att uttrycka mitt deltagande i sorgen och saknaden efter en härlig människa som borde ha fått vara med länge till. Tankarna går till Henriks fru, familj och vänner.

Ett kärt minne jag har av Henrik är när vi i slutet av 80-talet nån gång satt hemma hos honom på Toftasjövägen i Sandsbro och spelade importerat Super Mario Bros 3 på hans Famicom. Vi varvade det långt innan spelet släpptes i Sverige. Sånt genererade respekt på skolgården! Enligt Henrik hade jag haft med mig en amerikansk TV-spelstidning med walkthroughs och fusk. Med hjälp av de magiska flöjterna kunde vi teleportera oss till åttonde och sista världen och spöa Bowsers stjärt utan att ha spelat majoriteten av banorna. Vilka power players vi var!

Jag och min kompis Pato återupptog kontakten med Henrik alldeles nyligen på Facebook. Gillade hans FB-statusar. Han verkade så… glad, i brist på bättre ord. Peppade inför TV-spelsutställningen Game On 2.0 och inofficiella Nintendo-SM i Stockholm nu på lördag. Tyckte han såg exakt ut som jag mindes honom, samma stil, samma intressen (skateboard, TV-spel och skate punk) med skillnaden att där numera fanns en medvetenhet och ett samhälls-engagemang. Han tog varje tillfälle i akt att dra ner byxorna på representanter för Sveriges tredje största parti.

Jag insåg alldeles för sent att Henk var cool. På riktigt liksom. Vände inte kappan efter vinden som resten av oss. Vågade vara annorlunda och stå upp för den han var. Önskar att jag hade hunnit lära känna honom lite bättre igen efter alla år utan kontakt. Hans Facebook-vägg är full av kondoleanser, men jag kan fortfarande inte fatta att det här faktiskt har hänt. För min del har retro-gaming förlorat lite av sitt magiska skimmer och jag kommer aldrig kunna spela SMB3 igen utan att bli rejält fuktig i ögonen. Vila i frid Henk.

Henrik Johansson 1978 – 2014